De stora elefanterna trampar luft

De stora elefanterna trampar luft

Kanske får vi den här säsongen uppleva en liga som inte liknar någon vi tidigare varit med om. Det vi sett under de två första omgångarna tyder i alla fall på en oförutsägbarhet som är väldigt uppfriskande, och egentligen sådan som vi vill ha idrotten: att allt kan hända.

De enda saker som verkar gå precis som förväntat är att Luleå går på ullstrumporna, att Alvik håller ställningarna och att Helsingborg kommer att få det väldigt svårt. I matcherna mellan de övriga tycks det kunna gå hur som helst. Några har överraskat stort, andra underpresterat å det grövsta. Och det är ju, om inte kul, så verkligt intressant. Personligen tror jag dock att de första svallfrågorna kommer att lägga sig. Om några ytterligare omgångar lär vi en tydligare tendens.

Vem hade kunnat tro att några av de ”stora elefanterna”, närmare bestämt A3, Södertälje, Uppsala och Högsbo, skulle stå helt utan vinster så här långt, och bara trampa luft? Allra mest överraskande var nog Marks seger över A3. Umeålaget uppträdde ytterst håglöst och visade, som i kvalmatcherna i Eurocup, att försvaret har större hål än en schweizerost. Och det duger inte ens mot Mark, som efter stora spelarbortfall tvingas leva högt på sina fyra amerikanskor. De hör inte till de mest högprofilerade i ligan, men är tillräckligt bra för att ta hela handen om du ger dem ett finger.

Om det berodde på en skada eller något annat vet jag inte, men Enjebo spelade Brown först i den fjärde perioden, när läget började se penibelt ut. Det gjorde varken från eller till, men sammantaget måste man kunna kräva mer av ett lag med professionella spelare. Coachen får gå tillbaka till ritbordet och framför allt skapa tydliga defensiva regler, för finns det redan sådana så syns de i alla fall inte.

All heder skall dock tillkomma Mark, som signalerade att inget lag kommer att hämta hem någon enkel seger i Kinnahallen. Segern satt förstås fint, med tanke på att laget varit så baissat inför säsongen. Och själv tycker jag det var kul att Mark fick vinna på det sätt som har sagt att de skall spela, med fart, intensitet och kämpaglöd.

Även Södertälje fortsätter att förvåna, i synnerhet några av prestigespelarna. Varken Åström, Claesson eller Ida Andersson står att känna igen. De sköt t e x som krattor. Molina levererar på den nivå man är van vid, men ack vad ensam hon var mot Östersund. Jesper Sundberg kom in ganska sent, när laget till stora delar redan var färdigbyggt, men att han inte skulle ha hunnit sätta sin prägel på laget, förklarar inte den klena inledningen av ligan, för Södertälje presterade ju fint på försäsongen.

Södertälje saknade visserligen sin stora pjäs, Monakana, mot Östersund, men även motståndarna var ju en amerikanska kort. Det är Kay Kay Wright som har skickats hem eftersom hon inte var det som man sökte. Man får anta att hennes plats kommer att fyllas, men än så länge verkar det inte vara någon fara på torpet. Östersund imponerade återigen med ett rörligt och fint spel. Det finns inget revolutionerande i Östersunds spel, men utförandet är förstklassigt, och så var det mot Södertälje, i alla fall i 30 minuter.

I sista q drabbades bortalaget av stora darren. Det var sannolikt så att en viss bekvämlighet infann sig, och Södertälje var inte långt ifrån att komma ikapp efter 22-5 i slutperioden. Hur illa det var i slutet illustreras av att tre av Östersunds fem poäng kom med en halv minut kvar, efter en förlösande trea av Kraker. Jag tror att coach Alva Stark och spelarna fick med sig en viktig lärdom av händelserna i slutperioden.

Apropå att inte känna igen, så får vi räkna in Högsbo i den skaran. Efter den inledande förlusten mot Borås, blev laget rejält manglat uppe i Luleå. Det var riktigt demoraliserande, och coach Fredriksson har nu ett rejält jobb att göra med sina spelare.

Den enkla sanningen är att amerikanskorna den här säsongen inte håller måttet i jämförelse med de senaste säsongerna. De är dessutom en färre än tidigare, och även om det svenska materialet håller en bra klass så räcker det inte. Martin petade visserligen i 19 poäng, men Campbell fortsätter att vara ett bekymmer för Högsbo, som behöver mer än några returer för de slantar man lägger ut på henne.

Jag är dock ganska säker på att både Högsbo och Södertälje kommer att ta sig samman. De båda lagen innehåller så mycket kvalitet, även om kraften än så länge är oförlöst. Men frågan är vad man skall säga om det fjärde ”problembarnet” så här långt, Uppsala.

Det är svårt att veta hur det resoneras i Uppsala, laget och klubben som vi trodde skulle fortsätta ta kliv den här säsongen. Den fina försäsongen motsade inte den profetian, men än så länge kan man inte skönja det där lyftet. Först förlust mot nykomlingen Östersund och sedan bet man i gräset hemma mot Visby.

Även Uppsala har ett bra svenskt material, men i årets liga kan man inte konkurrera på allvar om de svenska spelarna inte är i toppklass. Och så är ju inte fallet i Uppsala. Det behövs 2-3 utländska spetsspelare, framför allt för effektiviteten framåt skall bli bättre. Mot Visby var t e x avsluten på en riktigt svag procentuell nivå. Förra säsongen fick ju Uppsala mycket av de enkla poängen nära korgen. Men då hade man ett par stora spelare, som inte längre finns i laget. Nu blir det mycket mer jobb för väldigt lite utdelning.

Kanske kommer ett par importer ytterligare till Uppsala, vad vet jag. Eller så är det så att de inte har de där stora ambitionerna den här säsongen, utan vill satsa på sitt svenska material och låta dem utvecklas. Om så är fallet, är det i och för sig bra och hedervärt. Men med det kommer också att man får ytterst svårt att räkna in någon topplacering i ligan.

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Dams sida.

Sponsorer och partners

Officiell bolleverantör