Om resor och ligaomgång 3

Om resor och ligaomgång 3

När man år efter år skriver spaltkilometer om dambasket i allmänhet och SBL Dam i synnerhet, får man vänja sig vid att respons på det man skriver är sällsynt. För så är det i den nischverksamhet som dambasketen utgör. Den som vill fortsätta med sådana obetydligheter får leta motivationen hos sig själv, och bara där.

Om man däremot skriver en enda rad om att ett lag har en besvärlig resa till en bortamatch, så får man däremot respons. Av den bitska arten givetvis. Någons respons är i alla fall bättre än ingen alls. Så får man se det. Just därför skall vi diskutera resor, och mer specifikt resor i samband med idrottstävlingar. Det har jag skrivit om förr, men ämnet är så intressant och engagerar så många, att det förtjänar några nya textrader.

Under säsongerna innebär ju varannan match en resa för alla idrottslag, en sak som inte verkar bekymrar idrottarna det minsta. Det är just det som är så fascinerande. De bara sätter sig på bussen, i bilen, på tåget, flyget eller båten och åker med. De bryr sig inte om att de kanske måste sitta med knäna i ansiktet under en lång flygtur med start 04.30 på morgonen, skaka runt i en obekväm buss ett helt dygn, eller färdas med flera olika medel för att på något sätt komma fram till spelorten.

För mig framstår de som verkliga hjältar, för om de inte stod ut med det monotona och ofta obekväma resandet som alltid sker på billigaste färdsättet, skulle vi inte kunna ha några matcher och turneringar. Själv skulle jag aldrig stå ut med sådant i längden, det kan jag säga efter att ha provat ett antal gånger. Bara tanken på att göra om vissa resor, som att åka buss från Stockholm till Sundsvall för en match en vardagkväll, och komma hem tidigt nästa morgon, när morgontidningen redan landat i brevlådan, är en mardröm.

Numera skulle jag t e x aldrig sätta mig på ett flyg om jag inte hade sittplats med extra benutrymme, prioriterad incheckning och säkerhetskontroll, och naturligtvis fria drinkar i kabinen. De stackars idrottslagen tvingas däremot låta sig transporteras runt landet som kollin, för det ingår i uppdraget som basketspelare. Det stackars vardagshjältarna har all min sympati. Och beundran.

Vissa resor är onekligen värre än andra, och vissa har det definitivt värre än andra. De resor i ligan som allmänt betraktas som besvärligast är de till Visby och Östersund. Man förstår att lagen ibland våndas över resorna till de här spelplatserna, men då skall man betänka att det är tio resor värre för lagen från just Visby och Östersund, något som nogsamt påpekas för mig. Varannan vecka måste de ju göra en resa som de andra bara behöver göra ett par gånger per säsong. Det är ju något i hästväg. Som Alva Stark sa när jag nyligen intervjuade henne: ”Ibland tappar men dag av träning p g a resandet”. De här båda lagen lär knappast få lyfta någon pokal den här säsongen, så med tanke på deras uppoffringar tycker jag de kunde dekoreras med medalj för tapperhet i fält.

En annan sak som man faktiskt får respons på är när man tippar fel. Skadeglädjen när jag nederlagstippat ett lag som sedan vinner, är ibland monumental. Det får man bjuda på, och i synnerhet den här säsongen, som hittills inte liknar någon annan.

I den tredje omgången lyckades A3 och Uppsala kamma hem sina första vinster för säsongen, och samma sak gjorde Helsingborg, som besegrade Borås. Det var en efterlängtad vinst för Helsingborg, som under hela förra säsongen bara vann en gång. Och vem hade kunnat gissa att Södertälje och Högsbo efter tre omgångar skulle ligga i tabellens botten utan en enda vinst, eller att Mark, Eos, Östersund och Visby skulle inneha platserna 3-6 i tabellen?

Eos gjorde dock ingen glad i sin hemmahall i lördags, genom att sätta ett svårslaget rekord, med bara tre gjorda poäng i sista perioden. Det kan vara svårt att förstå en sådan genomklappning. Man leder tryggt efter tre perioder och sedan blir det bara en kollektiv kollaps. Mark tackade och tog emot, precis som de gjorde mot A3 veckan innan. Mark har förvisso ett lag där det bara handlar om produktion från fyra spelare, men den som tror att man kan ställa ut skorna och hämta hem en vinst mot dem tror fel. För det som gjort att laget är 2-1 i matcher är att alla krigar tillsammans, är ettriga och bara mal på, lite som den gamla tungviktsmästaren i boxning, Rocky Marciano, som bara gick framåt och gärna tog emot 49 smällar, bara han fick dela ut en riktig pärla.

Nu återstår att se om Marks ”överraskningsmomentum” är över, eller om laget kommer att kunna ta fler vinster. De andra lagen är i alla fall varnade.

Jag tittade två gånger på den sista perioden och det man kunde skönja var att Eosspelarna blev oerhört passiva, framför allt defensivt. Det aggressiva försvaret som man tidigare bjudit på, var som bortblåst. Spelarna backade av så att de nästan hamnade i knäet på varandra och när det inte blev någon energi i försvaret så smittade det av sig på anfallsspelet. Hricko använde två av sina time-outs när Mark fick sin run på 22-0, men inget tycktes kunna stoppa blodflödet. Det hela var faktiskt smärtsamt att se, oavsett var man har sina preferenser.

Jag trodde verkligen att Högsbo skulle knipa sin första vinst när man mötte Visby hemma. Och länge såg det ut att gå vägen. 55 poäng var gjorda i halvtid och ledningen till synes betryggande. Men det knöt sig till slut, lite typiskt för ett lag som hamnat i en svacka. Man vill mycket, men det är som att man inte vågar tro på att man skall vinna, och viker ned sig i de avgörande ögonblicken. Det är en fråga om självförtroende, och även om importerna inte är på förra årets nivå, så finns det basketkompetens i Högsbo, som måste få en vinst snart för att vända på kuttingen. Nästa chans är på lördag, då Uppsala kommer till Gothia Arena.

Visby, som nu är 2-1 i matcher, genomförde å sin sida matchen på ett fint sätt. Det finns en annan konsekvens i Ladies spel än förra säsongen, och det betalade sig mot Högsbo. Visby släppte visserligen in hela 88, men lyckades göra 95. Det var starkt att hämta in underläget, och de spelare som behövde stå upp när det kom till kritan gjorde det också.

Efter svaga insatser mot Luleå och Uppsala var Ace Harrison riktigt på hugget den här gången. Davion Wingate gjorde visserligen mest poäng, 34, och toppar nu skytteligan, och Kelliher tog flest returer, men Harrisons närvaro på planen var en väldigt viktig faktorn den här gången. Det fanns visserligen ingen Hyder eller Perry att tampas med, men Harrisons insats var avgörande, och hon gick mycket riktigt överlägset mest plus av alla.

Östersund höll stången mot Luleå i tre perioder, vilket är mer än de flesta lagen i ligan klarar av. Nykomlingen fortsätter att överraska med ett spel som är stabilt och präglat av självförtroende, även om det gick lite i stå sista kvarten mot Luleå. Spelarna uppträder som om de har spelat i ligan hur länge som helst, men så är ju inte alls fallet, framför allt inte bland de mest tongivande spelarna. Det största utropstecknet av dem alla, inte bara i Östersund utan i hela ligan så här långt, är Elsa Paulsson Glantz. Mot Luleå blev det en ny bra insats, med bland annat 21 poäng och fem assister.

Nu kommer dessutom en tredje amerikanska in i laget, vilket kommer att innebära att laget kan gå runt på fler spelare utan att tappa kvalitet. Den nya heter Hannah Whitish, en guard på 175, som spelade för Nebraska i Big Ten på college, och som säsongen 20/21 var i Rhein-Main i den tyska andraligan.

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Dams sida.

Sponsorer och partners

Officiell bolleverantör