Through heaven and hell – Elin Fredrikson är lejonet som aldrig gett upp

Through heaven and hell – Elin Fredrikson är lejonet som aldrig gett upp

Elin Fredrikson är 20 år gammal och även om framgångarna i hennes karriär är många med landslagsuttagningar, en av huvudrollerna i Högsbos uppflyttning till SBL och en stor del i det sensationella slutspelståget som chockade basketsverige 18-19 när Högsbo som nykomling tog sig till final, så är det ändå motgångarna som är mest talande om vilken spelare och vilken person Högsbos nummer 11 är. När allt gått emot henne har ingenting lyckats få henne att ge upp.

Det är april 2016 och då 16-åriga Elin Fredrikson har dryga månaden tidigare precis avslutat sin bästa säsong hittills i Basketettan och Superettan. 16 år gammal snittar hon över 20 minuters speltid och 6 poäng per match i Superettan när hennes Högsbo Basket är en match ifrån ett kvalspel till SBL. Ytterligare några månader tidigare så har Elin i januari och februari 2016 gjort fem matcher med U16-landslaget och i sista matchen i den andra av de två turneringarna mot värdnationen Turkiet gör hon sin bästa match med 9 poäng på 28 minuter. Elin startar fyra av de fem matcherna och slutar turneringen med det att ha det bästa assistsnittet i det svenska laget. Hennes karriär pekar ingen annanstans än uppåt.

Den 25:e april 2016 är en dag Elin Fredrikson troligtvis aldrig kommer glömma. På en träning så händer det som inte får hända. En hård isättning med vänsterfoten och smärtan i vänster knä är obeskrivlig. Några dagar senare efter får hon efter en magnetröntgen höra det kanske tyngsta skadebeskedet en ung idrottare kan få. Korsbandet är av.

– Jag var så ung och reflekterade inte jättemycket inför vad jag stod framför säger Elin Fredrikson och fortsätter. Min syster [Ida Fredrikson] drog korsbandet tre månader innan mig så vi hade egentligen inte mycket att förvänta oss. Vi visste bara att vi skulle göra den här resan tillsammans för att vi ska kunna spela basket igen.

Familjen Fredrikson är en av de mer kända och kanske även den mest passionerade basketfamiljen i Sverige där pappa Jonas är chefstränare i klubben samt sportchef och headcoach för damlaget, mamma Johanna jobbar på kansliet och den två år äldre systern Ida även hon är en av SBL:s större profiler och blev framröstad till Årets Stjärnskott i SBL säsongen 18-19.

– I vår familj gör vi allt ihop och jag hade absolut inte varit där jag är idag om det inte vore för dem. Inte ens i närheten. Vi delar så stort intresse och gläds så mycket åt varandra hela tiden. Jag har gjort den här resan för mig, självklart, men även för min familj för att vi ska kunna dela det här stora intresset som vi har och älskar.

Ida och Elin Fredrikson kramar om varandra under en match säsongen 18-19. Foto: Mathias Bergeld / BILDBYRÅN

Rehabiliteringstiden på korsbandsskador är långa, och det är inte ovanligt att det dröjer uppemot ett år eller ibland ännu längre innan man kan vara tillbaka i träning igen, om allt går som det ska. I juni 2016 får Elin Fredrikson en operationstid och där börjar den långa resan för att ta sig tillbaka in på basketplanen igen. Under tiden väntar rehabträning och lång frånvaro från alla sorters av träning som involverar kontakt eller explosivitet.

– Under rehabperioden går motivationen upp och ner. Vissa veckor vill man träna hela tiden och andra känner man bara “jag orkar inte mer”. Där har min familj varit ett väldigt stort stöd och sagt till mig att det gör ingenting om man inte är supermotiverad hela tiden. Det viktigaste är att ha ett mål och veta var man vill och var man ska, för då behöver man inte vara på topp hela tiden.

Efter 15 tålamodskrävande månader där inget annat än målinriktat jobb under ett drygt års tid gäller så är det i september 2017 äntligen dags för Elin att göra sin första match igen. Lördagen den 23:e september, 516 dagar sedan hon tog senast fick ta på sig Högsbos röda matchställ, ska hon göra sin första match igen när Södertäljes Utvecklingslag kommer på besök. Med två dagar kvar till matchen går på träningen de absolut värsta mardrömmarna i uppfyllelse.

Jag skrek bara “Inte igen! Jag klarar det inte igen!” för jag vet vad som krävs och det är fan inte roligt.

Med två dagar kvar till den tilltänkta comeback-matchen så blir det värsta tänkbara scenariot verklighet när Elins högra knä går sönder när hon på träningen slidear i försvar. En rörelse hon gjort så oändligt många gånger förr, och under en övning hon inte hade några problem att göra de första tio gångerna på den träningen, men den här gången tog det stopp.

– Jag kommer bara ihåg att jag skrek bara “Inte igen! Jag klarar det inte igen!” för jag vet vad som krävs och det är fan inte roligt. Men när jag kom till läkaren två dagar senare fick jag höra att det krävdes en ny operation sade jag bara att jag ville ha första tiden som fanns. “När kan jag få operationstid? Jag måste opereras nu. Har ni någon tid nästa vecka?”

Den här gången får Elin en operationstid något snabbare än vid första skadan, men faktumet att det kommer dröja närmare ett år tills att hon är tillbaka för spel för fullt igen kvarstår. Trots skadan så får Elin medverka i matchen två dagar senare för att få göra det hon och systern Ida kommit överens om sedan långt tillbaka; starta matchen mot Södertälje ihop. Det första som händer i matchen är att Elin byts ut efter fem sekunder, och hon lämnar planen med vetskapen om att det kommer dröja länge tills hon får chansen att kliva in på den igen i matchsammanhang. Många hade nog vid det här funderat på att ägna sig åt något annat, men när Elin får frågan om vad basketen gett henne så är det tydligt att svaret på den frågan också är svaret på varför det är värt att lägga ytterligare ett år på att ta sig tillbaka.

– Vad har basketen inte gett mig? Allt som jag vill ha i mitt liv får jag i Gothia Arena. Jag har både min blods-familj och min basket-familj där, nästan alla mina vänner jag umgås med kommer från basketen, jag coachar unga tjejer som ser upp till mig och ger mig energi och stöd varje dag och jag har gamla idoler till mig som jag såg upp till när jag var liten i hallen. Det finns så mycket att få och det är där jag vill vara.

Den första december 2018 gör Elin sin första match tillbaka igen och säsongen 18-19 gör Elin totalt 24 SBL-matcher när Högsbo som nykomling i SBL står för den största skrällen i modern tid i basketsverige efter att ha slagit ut regerande mästaren Luleå i kvartsfinal, Eos i semifinal för att sedan som nykomling nå finalspel mot A3 Basket Umeå. Elin Fredrikson gör som 18-åring 114 poäng i SBL under sin comeback-säsong efter 2,5 år borta från matchspel och man önskar att det här var det lyckliga slutet i historian om Elin Fredrikson, men det är det inte.

Den 23:e januari i år är olyckan framme igen, för tredje gången, när hennes vänstra knä viker sig i landningen efter en attack. Även den här gången är det på träning. Smärtan och känslan är likadan som de två tidigare gångerna och magnetröntgen-bilderna bekräftar farhågorna. Korsbandet är av. Igen.

– Jag har haft problem med motivationen under min rehab i år. De andra åren har jag väl haft hyfsat lätt och motivera mig själv för att jag varit yngre och det enda jag vet att jag ska göra är att spela basket och helst hela tiden. Nu när jag lite äldre, 20 års ålder haha, har man insett att det finns annat i livet och man har väl satt det hela i perspektiv. Är basket det enda jag ska göra i mitt liv? Är det värt det? Jag har ingen bra historik med mina knän, så om jag kan spela basket eller inte det vet jag inte. Då har det blivit lite jobbigare att motivera sig när man insett livet inte är basket hela tiden. Det här slitet jag lägger ner, alla ups and downs man går igenom dagligen, är det värt det? Men när man väl sätter fötterna i skorna och går ut på den här jävla planen så känner man inget annat än att det är värt det.

Elin Fredrikson i comeback-matchen mot Mark basket den 1:a december 2018. Foto: Mathias Bergeld / BILDBYRÅN

I söndags tog Högsbo emot Mark Basket under speciella omständigheter då Mark hade fem spelare som inte ville ställa upp på grund av rädsla för Covid-19. Det innebar att Mark fick ställa upp med ett ganska kraftigt reducerat lag erfarenhetsmässigt där tre av åtta Markspelare var ligadebutanter. Slutresultatet blev 125-59 men sex poäng i matchen var betydligt viktigare än de andra poängen tillsammans. När det är 7,5 minut kvar av matchen möts Elin och coach Jonas Fredriksons blickar och han ger henne tecken för att gå och sätta sig på inbytarstolen. Det är dags.

Elin byts in mot Mark Basket och får spela 1 minut och 45 sekunder och hinner ta två trepoängsskott. Båda sitter.

– Det är så svårt att beskriva. Även om poäng bara är poäng så blir det ändå en slags utdelning för allt jobb och all extratid jag lagt ner. Jag blev inbytt för att vi skulle få alla spelare som var inskrivna i protokollet att göra poäng, och det var så roligt att jag faktiskt kunde få slänga i två. Det betyder så mycket och det var så himla roligt. Jag har fortfarande ont i mina kinder från matchen för att jag lett så mycket.

– Jag har gjort en comeback för jag har ju spelat men jag skall vara ärlig så kom mitt inhopp mot Mark alldeles för tidigt. Min sjukgymnast vill att jag på grund av min historik väntar till nästa säsong, men så fick vi den här chansen när Mark skulle komma med ett reducerat lag, och då slängde jag ur mig “då kanske jag kan få spela” lite snabbt. Först så blev jag skrattad åt men sen så fick coach [Jonas] bearbeta den här frågan, och när det blev matchdag så frågade han om jag var allvarlig. Ja, jag är allvarlig svarade jag då. Under uppvärmningen frågade han mig när jag ville komma in och då sade jag att vi kan väl leda med ganska mycket för jag kommer inte göra så mycket väsen av mig i försvar. Ge mig sista perioden sade jag.

– Coach frågade mig efter jag blev utbytt om det räckte, men jag svarade med ett nej. Jo, det räcker fick jag höra då. Jag har förhoppningen att kunna vara tillbaka fullt ut på träningen med kontakt i januari, och det är skillnad att spela på träning och på match så vi får se om jag hinner spela fullt den här säsongen eller om jag skall vara så klok så att jag väntar till nästa. Det låter som en dålig idé att vänta för jag vill spela tidigare, men samtidigt känner jag att det kanske är det bästa för mig. Mersmaken som jag fick i söndags gör det inte direkt lättare däremot. Herregud vad det var roligt. Jag kan faktiskt inte sätta ord på hur roligt det är att spela basket.

– Jag tror att det som kommer definiera mig och min karriär är att jag tagit mig igenom alla de här tuffa åren och kommit tillbaka gång på gång oavsett om många har trott på mig eller inte. Väldigt många har varit väldigt stöttande vilket jag är otroligt tacksam för och den som tvivlat mest är kanske jag själv i vissa omgångar. Jag vet inte om jag kommer kunna spela basket hur länge som helst, men försöka ska jag göra. Jag kommer aldrig ge upp och det hoppas jag är det som kommer vara talande för min karriär. Oavsett om det gick eller inte så gav hon aldrig upp.

Sponsorer och partners

Officiell bolleverantör